Ungefär 80 procent av MS-patienterna får blåsbesvär. De drabbas antingen av urinläckage eller tömningsproblem, och ibland av båda delarna (det är dock enbart ungefär 10 % som har blåsbesvär som ett första tecken på MS).
De skador som drabbar nervsystemet vid MS påverkar överföringen och koordinationen av nervimpulser mellan hjärnan, ryggmärgen och urinblåsan.
Överaktiv blåsa är en vanlig följd, alltså täta trängningar och behov av att tömma blåsan, trots att den inte är full. Den MS-sjuka kan inte styra signalerna eller dämpa trängningen.
Hos 70-80 procent av de med MS påverkas också själva urintömningen. Musklerna i bäckenbotten och slutmuskeln runt urinröret spänns vid tömningen. Det gör att urinröret stängs för tidigt och blåsan blir ofullständigt tömd. Detta kallas detrusor-sfinkter dyssynergi. Denna resturin kan medföra att tiden mellan varje vattenkastning blir kortare än om blåsan skulle blivit ordentligt tömd.
MS har ofta ett svängande förlopp, ibland har man större problem med vattenkastningen, ibland har man mindre problem. Det är viktigt att behandla blåstömningsbesvären. Resturinen kan ge upphov till urinvägsinfektion som i sin tur kan orsaka nya skov eller att skov som gått tillbaka återkommer.