Göran Almgren är en av många män som haft besvär av godartad prostataförstoring. Efter att ha provat fler olika behandlingsalternativ, visade det sig att tappningskateter var den metod som passade Göran bäst. Men vägen dit var lång …
Så här beskriver Göran själv hur det gick till, från det han sökte hjälp för första gången, tills han fann en bra lösning på sitt blåsproblem.
Det här är min berättelse om att söka hjälp för blåsproblem. Jag vill berätta om RIK för mina ”medbröder”, med besvär som påminner om mina. Ingen ska behöva lida så som jag har gjort, på grund av dålig eller utebliven upplysning. Det är därför vill jag berätta vad jag varit med om.
Mina problem började under vintern 1998. Jag fick allt större problem med blåsan och sökte till slut hjälp hos en läkare. Vid undersökningen visade det sig att blåsan innehöll cirka 1,5 liter urin, efter det att jag tömt den på naturligt sätt. Jag fick remiss till en urolog på Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm. Där gjordes en cystoskopering. Undersökningen visade att jag hade en förträngning av urinröret genom prostatan. Jag behövde bli opererad.
I väntan på operation så fick jag en fast kateter med vidhängande påse. En mindre för dagsbruk och en större för nattbruk. Påsen fästes dagtid med en kraftig resår runt ena låret. Ibland när jag var på stan i något ärende kände jag att blåsan blev mycket tung. Fick då bråttom att antingen nå en toalett eller att skynda hem.
Efter önskemål fick jag istället för påsen på dagen, en klämma på slangen. Detta underlättade det hela något. Ett problem var att jag varannan vecka måste söka upp distriktssköterska för att spola igenom katetern. Trots noggrann hygien och spolningar fick jag då och då urinvägsinfektioner med åtföljande smärtor och besvär.
Svårt hantera kvarkatetern
I juli 1998 var vi på badsemester på Öland. Jag var hela tiden fixerad vid mina besvär och kunde inte koppla av. Vid ett tillfälle när jag steg upp ur havets vågor hängde kateterslangen utanför mina badbyxor. Det kändes oerhört generande.
Den 8 oktober opererades jag, utan någon märkbar förbättring. För att jag skulle träna på att tömma blåsan på naturligt sätt, fick jag en fast kateter genom buken direkt in i blåsan. Såret runt slangen varade sig och jag fick ständigt tvätta med desinfektionsmedel och byta kompress. Dessutom byttes katetern varannan månad på sjukhuset. Jag var således hela tiden bunden till vårdinstitutionerna.